Sollentuna, Vallentuna, Sigtuna, Eskilstuna. Ändelsen återkommer i namn på allt från socknar till städer, och den betyder inte riktigt det man gissar. Ordet tun betydde från början gärdesgård eller stängsel, och kom på vanligt sätt också att beteckna det inhägnade området. Så beskriver Institutet för språk och folkminnen elementet i sin genomgång av vanliga ortnamnselement. Men just i Sverige har namnen fått en särställning som en hage inte förklarar, och exakt vad den särställningen bestod i har forskningen tvistat om i över hundra år.
Samma ord som engelskans town
Grundordet är gammalt och vittspritt. Isof konstaterar att den dominerande betydelsen i nordiska språk är inhägnat område, så i isländskan, där tún betecknar den inhägnade marken omkring boningshuset. Släktingarna är lätta att känna igen: tyskans Zaun betyder alltjämt stängsel, och den engelska motsvarigheten -ton är det vanligaste engelska bebyggelsenamnselementet. Engelskans town är samma ord som tun.
Det svenska särfallet ligger i formen. Här utvecklades en egen namntyp, Tuna och namn på -tuna, byggd på en plural av tun med neutralt genus. Antalet i Sverige är omkring 120. Kärnområdet är Mälarlandskapen med knappt hundra namn, varav drygt hälften i Uppland. Namntypen är också ganska väl företrädd i Östergötland samt i Medelpad, där de nordligaste säkra tuna-namnen finns. Det sydligaste säkra är Tuna på Ven i Öresund.
Och sedan kommer det som gör namntypen märklig: över hälften av tuna-namnen är, eller har varit, osammansatta Tuna. Ett landskap fullt av hagar borde ge namn som skiljer hagarna från varandra, med förleder om djur, träd, jordmån eller läge. Tuna-namnen gör i stor utsträckning inte det. Isofs slutsats är rakt formulerad: ”Det står sedan länge klart att tuna-namn haft en speciell funktion som namn på centralorter i den förhistoriska samhällsorganisationen.” Ordet har alltså kommit att fungera som en specifik term, ungefär i betydelsen centralort för territoriell administration.
De två namn som faktiskt går att belägga
Det starkaste enskilda argumentet är inte arkeologiskt utan språkligt, och det gäller två orter i Uppland. Vallentuna skrivs Valændatunum 1253 och innehåller genitiv pluralis av inbyggarbeteckningen fornsvenska valændar, valandsbor, plus tuna. Namnet betyder alltså valandsbornas Tuna. Samma inbyggarbeteckning ingår i häradsnamnet, och Svenskt ortnamnslexikon drar där den enda slutsats som är möjlig: ”vilket visar att Vallentuna varit centralort i hundaret”. Sollentuna, Solendatunum 1287, fungerar exakt likadant mot Solænda hundare.
Poängen är att bevisföringen inte behöver någon spade. Om häradets invånare heter valandsbor, och häradets huvudort heter valandsbornas Tuna, då var den orten häradets mittpunkt. Ortnamnsforskaren Thorsten Andersson granskade hela gruppen av tuna-namn med hundaresparallell och fann att de flesta av olika skäl inte är beviskraftiga. Två återstod, och det var dessa två. Hans formulering, återgiven i Ingemar Olssons forskningsöversikt i Fornvännen, är att den rimliga förklaringen är ”att det rör sig om gamla centralorter av något slag, som av den anledningen också blivit kyrkplatser och gett upphov till socknar”.
Hundra år av oenighet
Det är när man går från de två säkra fallen till de övriga 118 som marken börjar svaja. Isof är öppen om det: ”Det råder dock oenighet om i vilken omfattning tuna-namn haft denna funktion”. Ytterligheterna sträcker sig från att det gäller praktiskt taget alla namnen till att en hel del av dem är helt vanliga bebyggelsenamn.
Forskningshistorien är i praktiken en rad förslag som avlöst varandra, och Ingemar Olsson gick igenom den i Fornvännen 1976. Där framgår vem som föreslog vad:
- Gård. Den tidigaste tolkningen, framförd av K. H. Karlsson.
- Kultplats. Föreslagen av O. Lundberg, O. von Friesen och E. Bråte.
- Handelsplats. Sune Lindqvists linje, byggd på orternas läge. Förändrade naturförhållanden kunde enligt honom leda till att ”månget Tuna måst som handelsplats övergivas”.
- Befäst plats knuten till ledungen. Jöran Sahlgren anslöt sig först till kultplatstanken men bytte senare fot åt detta håll, och såg något gemensamt med orterna som heter Husby.
- Keltiskt lånemönster. Sune Lindqvist och Magnus Olsen antog inflytande från keltiska namn på -dunum, till exempel Lyon av Lugudunum och Verdun av Virodunum.
Arkeologerna har haft egna bud. Greta Arwidsson jämförde 1948 gravgodset vid tre tunabyar med båtgravfält och slöt sig till att vissa av dem under vendeltid blivit centralorter för fjärrhandeln, men att de inte förmådde hålla den ställningen. Bengt Schönbäck fann det 1959 troligt att de ursprungliga tunagårdarna innehafts av storbönder med kommersiell anknytning.
Sedan kom Karl Axel Holmbergs avhandling De svenska tuna-namnen 1969, den första fullständiga monografin över gruppen, och drog undan mattan för alltihop. Holmbergs huvudresultat var att tuna-namnen som regel inte haft någon specialiserad innebörd över huvud taget, utan i allmänhet betytt just hägnaden eller det inhägnade området. Björn Ambrosiani skrev i sin recension att namnen därmed avromantiseras med all rätt, men invände samtidigt att Holmberg koncentrerat sig så hårt på namnen att den bebyggelsehistoriska diskussionen hänger i luften. Olsson själv avvisade huvudresultatet med motiveringen att det inte förklarar varför namnen är så säregna. Hans slutrad om läget var kort: ”Debatten kan börja på nytt.”
Det som blev kvar efter Anderssons genomgång är en position som fortfarande håller: det finns tuna-namn av skilda slag. Hans språkliga granskning ”synes visa, att tuna som senare led i gamla ortnamn kan avse husdjurshagar och väl också andra ägor, kultplatser och gårdsplatser”. Bland fähagarna finns, som han uttrycker det, uppenbarligen också aristokratiska tuna-namn. Att avgöra vilket namn som hör vart är en annan sak, och den uppgiften är inte löst.
Kungsgård? Där tar beläggen slut
Kopplingen mellan -tuna och kungsgårdar är den vanligaste populära versionen, och den är också den svagaste. Holmberg gick igenom ägarförhållandena för de omkring 120 orterna och fann säkra belägg för att bara två av dem varit av kungsdomäns natur. Hans slutsats blev därför: ”Tuna-orterna kan inte ha varit kungsgårdar.”
Andersson menade att slutsatsen var förhastad, och invändningen är värd att förstå eftersom den gäller all ortnamnsdatering. Om det ligger 800 år eller mer mellan att en bebyggelse anläggs och att den första gången nämns i skrift, kan vi inte utgå från att det historiska materialet visar allt väsentligt om enskilda tunaorter. Frånvaron av belägg är inte ett belägg för frånvaro. Ingenting hindrar därför att en grupp tunaorter varit kungsgårdar. Men det är fortfarande något annat än att veta att de var det.
Sigtuna illustrerar hur snårigt det blir när man går nära. Staden har inte sitt namn i första hand, utan har övertagit det från den närbelägna kungsgården Signhildsberg, under medeltiden kallad Fornsigtuna. Om själva namnet är Svenskt ortnamnslexikon kortfattat: ”Namnet Sigtuna är omdebatterat.” Enligt en uppfattning är förleden dialektordet sig eller sik, vattensjukt ställe, med tanke på bäcken söder om gården. Enligt en annan är Sigtuna ett prestigeladdat vandringsnamn med det keltiska Segodunon, stark befästning, som förebild.
Vad spaden har visat vid Sättuna
En plats har kommit närmare ett svar än de andra. Sättuna i Kaga socken ligger på en höjd vid Roxens sydvästra strand, en förhistorisk knutpunkt för båttrafik där Motala ström, Svartån och Stångån möts. Mitt i åkern reser sig en storhög med en diameter på mellan 35 och 40 meter och en höjd på 5,5 meter. När den byggdes vet ingen. Arkeologen Martin Rundkvist konstaterar att forskare upprepade gånger, bland dem Birger Nerman redan 1956, pekat ut Sättuna som en möjlig centralplats under första årtusendets mitt, just på grund av namnet, högen och läget.
I april 2007 fick den gissningen fysisk form. Metallsökaren Niklas Krantz hittade i åkern en patris av kopparlegering, 29 gånger 15 gånger 2,9 millimeter, alltså den bronsstamp som guldgubbar präglades på. Guldgubbarna själva är så lätta att de inte utlöser en metalldetektor, men stampen gör det. Den var den trettonde kända i världen och den nordligaste, och den visar en enstaka kvinna i profil, med håret i en stor knut, ett ovanligt stort ryggknappsspänne vid käken, munnen öppen som om hon sjöng eller talade högt och högra handen mot bröstet i en gest som antyder ett offentligt framträdande. Rundkvists rapport i Fornvännen 2007 drar slutsatsen att patrisen, ett reliefspänne och spåren av metallhantverk tillsammans gör Sättuna till Östergötlands första identifierade centralplats från denna period. Han är samtidigt tydlig med att avsaknaden av ädelmetallfynd talar för att platsen inte tillhör den absoluta toppen med Gudme, Uppåkra och Sorte Muld.
Men samma forskare levererar också den siffra som bör göra oss försiktiga med generaliseringar. I Rundkvists genomgång av Östergötlands elitmiljöer 375 till 1000 efter Kristus ställs landskapets nio tuna-orter mot periodens eliteindikatorer, alltså storhögar, praktfynd, metallhantverk och liknande. Fyra av de nio sammanfaller inte nära med en enda sådan indikator under hela tidsspannet från år 150 till 1000. Under vikingatiden framstår samtliga nio utom det intensivt metallsökta Sättuna som oviktiga. Att fem av nio ändå träffar rätt över 650 år stöder enligt honom den gamla uppfattningen att det är något ovanligt med Tuna, men det betyder också att nästan hälften inte gör det.
Där ligger den viktigaste reservationen mot hela namntypen. Att Vallentuna och Sättuna varit centralorter säger ingenting om Tuna i Stora Åby, som ligger i Holavedens gränsskogar, ett område som befolkades först under medeltiden.
Järnålder, inte vikingatid
Tidsläget brukar bli fel i populära framställningar, och felet går alltid åt samma håll. Tuna-namnen dras till vikingatiden därför att vikingatiden är den period alla känner. Isof placerar dem tidigare: ”Det antas att tuna-institutionen uppkommit under äldre järnålder och spritts vidare under yngre järnålder.” Som centralortsnamn är Tuna och namn på -tuna dessutom äldre än husaby, den namntyp som brukar knytas till kungens gårdar. Rundkvist går i samma riktning: bland Östergötlands statusmarkerande namntyper är -tuna den enda som sannolikt var produktiv redan under folkvandringstid, och orternas elitbetydelse är starkast under vendeltid. Vikingatiden är slutet av historien, inte början.
Eskilstuna visar hur vilseledande en modern namnform kan vara. Namnet skrivs helt enkelt Tuna omkring 1120 och Æskilstunum 1278. Om förleden säger Svenskt ortnamnslexikon: ”Det tidigt under medeltiden tillagda Eskils- erinrar om Södermanlands skyddshelgon S:t Eskil.” Under det kristna helgonnamnet ligger alltså ett gammalt Tuna, och den som läser namnet som en enhet läser två epoker som en. Samma sak i mindre skala gäller Vallentuna och Sollentuna, där förlederna tillkommit för att skilja det ena Tuna från det andra. Hur efterleder fungerar som daterande skikt i landskapet har vi gått igenom separat i artikeln om efterledet som tidsstämpel.
Kvar står en namntyp som beter sig omvänt mot de flesta andra. Efterleden i -arp berättar framför allt om uttal, och -hult och -ryd berättar om skog och röjning, alltså om mark och arbete. Tuna berättar om organisation, och gör det utan att avslöja vilken. Vill man kontrollera ett enskilt namn finns de äldsta beläggen i Ortnamnsregistrets omkring 3,7 miljoner arkivkort. Men för de flesta av landets 120 Tuna gäller fortfarande att vi vet vad ordet betydde och inte vad platsen var.