I juni 632 dog profeten Muhammed i Medina. Han hade varit både religiös och politisk ledare för en snabbt växande gemenskap, och nu måste någon ta över. Skillnaden mellan sunni och shia går tillbaka till frågan om vem som skulle efterträda honom. Det började som en strid om ledarskapet, inte om trosläran, och de teologiska skillnaderna växte fram först under de följande århundradena.
Vem skulle leda gemenskapen efter Muhammed?
En grupp i Medina samlades och valde Abu Bakr till Muhammeds efterträdare, på arabiska khalifa, kalif. Abu Bakr utsåg i sin tur Umar till sin efterträdare, och efter Umar valdes Uthman. Enligt sunnitisk uppfattning skulle ledaren utses efter personlig duglighet och respekt för sunna, profetens normerande sed.
Andra menade att ledarskapet borde stanna i profetens familj. Deras kandidat var Ali ibn Abi Talib, Muhammeds kusin och svärson, gift med hans dotter Fatima. Enligt shiitisk historieskrivning hade Muhammed själv utsett Ali till sin efterföljare, vid platsen Ghadir Khumm samma år som han dog. Hur hans ord där ska förstås, och om de alls handlade om ledarskap, är fortfarande omstritt mellan de två inriktningarna.
Frågan gällde inte bara vem som var lämpligast, utan om profetens särskilda förbindelse med Gud på något sätt levde vidare genom hans familj eller om den upphörde med hans död.
Striden om kalifatet när Ali tog över
Ali blev till slut kalif, men först 656 och som den fjärde i ordningen, efter att Uthman dödats. Han styrde från Kufa i nuvarande Irak och mötte genast motstånd, framför allt från Uthmans släkt, umayyaderna, och från Muawiya, guvernör i Syrien, som vägrade erkänna honom. År 661 dödades Ali, och Muawiya erkändes som kalif.
Ordet shia kommer av arabiskans shiat Ali, Alis parti, och användes först om dem som följde Ali i hans krig som kalif. Sunni kommer av ahl as-sunna wa l-jamaa, den normerande sedens och gemenskapens folk.
Den 10 oktober 680 dödades Alis son Husayn, profetens barnbarn, vid Karbala i nuvarande Irak. Den umayyadiske kalifen Yazids armé dödade också de flesta i hans följe. För shiamuslimer blev dagen, den tionde i månaden muharram, en årlig sorgedag som kallas ashura.
Den politiska splittringen fick teologiska följder
Med tiden vidgades den politiska klyftan till att omfatta teologiska skillnader och skillnader i religiös praktik. Shiarörelsen splittrades flera gånger i frågan om vilken av Alis ättlingar som var den rätte ledaren.
Den största shiitiska gruppen i dag är tolvshiiterna. De räknar med tolv imamer i rakt nedstigande led från Ali. Enligt deras tro har den tolfte, Muhammad, aldrig dött utan gått in i fördoldheten, ghayba, och förväntas återkomma som mahdi vid tidens slut. De två andra shiitiska grupper som finns kvar är ismailiterna och zayditerna, de senare främst i Jemen.
Sunniter och shiiter ser olika på vad en ledare är
I sunnitisk islam efterträdde kalifen Muhammed i hans administrativa och politiska uppgifter, men inte i de religiösa. Kalifen utsågs av människor.
Tolvshiiter och ismailiter anser att imamen har en särskild förmåga till religiös kunskap, att han är ofelbar och att han är den ende som kan förstå Koranens sanna innebörd. För dem kan ledarskapet därför inte förtjänas utan är förbehållet den som Gud har utsett. Zayditerna anser i stället att imamatet tillfaller den av Alis ättlingar som genom egen förtjänst är mest värdig att leda.
Sunniter räknar sex samlingar av hadith, berättelser om vad profeten sagt och gjort, som särskilt tillförlitliga. De erkänner fyra rättsskolor, den hanafitiska, hanbalitiska, malikitiska och shafiitiska, och lägger stor vikt vid gemenskapens samstämmiga mening, ijma. Shiiterna har fyra egna kanoniska hadithsamlingar, och tolvshiiterna följer den rättstradition som bär namn efter den sjätte imamen, Jafar al-Sadiq.
Sunni och shia bygger på samma Koran och samma grundtro
Båda inriktningarna bygger på Koranen, och tron på en enda Gud och på Muhammed som hans profet delas av nästan alla muslimer i de flesta undersökta länder. Det visade Pew Research Centers undersökning med över 38 000 intervjuer i 39 länder och territorier, publicerad 2012. Sufiska ordnar, med sin mystiska praktik, finns inom båda traditionerna. Jafar al-Sadiq, den sjätte shiitiska imamen, godtogs också av delar av sunniterna som rättslärd och som berättare av hadith.
För många muslimer spelar skiljelinjen liten roll. I minst hälften av de undersökta länderna i södra och östra Europa och i Centralasien beskriver sig minst hälften av muslimerna som ”bara muslim” snarare än som sunni eller shia, enligt samma undersökning. I Indonesien, landet med flest muslimer i världen, sade 26 procent att de var sunniter och 56 procent att de var bara muslimer. I Sydasien och i Mellanöstern och Nordafrika identifierar sig däremot de flesta som antingen sunni eller shia.
Var i världen sunni och shia dominerar
Sunniterna är flest. Enligt Pew Research Centers kartläggning av världens muslimer från 2009 är 87 till 90 procent av alla muslimer sunniter och 10 till 13 procent shiiter. Shiamuslimer är i majoritet i fyra länder: Iran, Azerbajdzjan, Bahrain och Irak. Mellan 68 och 80 procent av världens shiiter bor i fyra länder: Iran, Pakistan, Indien och Irak. Iran ensamt har 37 till 40 procent av dem.
I nästan alla andra länder med muslimsk befolkning är sunniterna i majoritet bland muslimerna. Ett möjligt undantag är Libanon.
Läs också: Skillnaden mellan empati och sympati och fler artiklar om ord och begrepp.
Senast faktagranskad: 3 oktober 2026